Galärer till segelfartyg
Så länge människan har färdats på vatten, har människan stridit på haven.
Riktiga örlogsfartyg, fartyg byggda för strid, är en relativt sentida företeelse.
Exakt när är svårt att fastställa men från femhundratalet före kristus har man funnit
teckningar och beskrivningar av havsfarkoster byggda enbart för maritim krigföring.
Dessa var galärer, dvs fartyg som framdrevs främst med åror, dess segel
var enbart ett krafttillskott eller stöd vid längre förflyttningar.
Seglingegenskaperna medgav ingen större höjdtagning utan endast
plattläns (Vinden kommer in rätt akterifrån). Från början var galärerna,
urholkade trädstammar som gavs extra stabilitet genom täckta utriggare.
Denna konstruktion behölls långt fram i tiden, tack vare dess slankhet
som gjorde konstruktionen mycket lättdriven.
Ett indirekt resultat av den rovdrift som bedrevs av träd för virke visar sig i den
vegetation som finns i medelhavsområdet idag. I antik tid var större delen av
Italien, Grekland, Turkiet mm bevuxet av skog. Kalhuggningen har fört med sig ett
förändrat lokala klimat, en följd av marin kapplöpning.
Så småningom byggdes skroven av träplank, dvs en riktig köl och bordläggning.
Detta möjliggjorde en ökning av fartygens storlek. Antalet åror
begränsades av fartygets längd, antalet roddare per åra begränsades av
den väg åran måste föras fram och åter. Lösningen på problemet att få
mer kraft och högre fart var att sätta in en rad åror till ovanför den
första (eller fler). Antalet åror begränsades av fartygets längd, antalet
roddare
per åra begränsades av den väg som åran måste föras fram och åter
(roddaren längst ut har inte tillräckligt långa armar utan måste då gå med åran).
Lösning på problemet att få mer kraft och högre fart var att sätta in en till rad med
åror eller fler.
Rent praktiskt var tre rader med åror maximalt (trirem), även om det talas om
quadriremes till och med upp till femton rader. Troligen handlade de då om antalet
bänkar som roddarna satt på. Synkroniseringsproblemen med fler rader än tre är
enormt. Pröva att ro en valbåt!
Striden fördes genom ramning som huvudmetod och med användning av kastvapen
som spjut och pilbåge.
Ett större fartyg var ett enklare mål, dessutom vekare vid ramning. Vapnen sköttes
av speciella soldater, roddarna var endast i undantagsfall annat än roddare. Oftast
var roddarna slavar som kedjats fast och fick vanmäktigt se på striden. Och
eftersom de var kedjade följde de med i fartyget i djupet om de sänktes.
Taktik infördes i den mån ledaren för en flotta hade listighet att nyttja det. Ofta var
det fri stridssording och envig mellan de enskilda fartygen.
Ett exempel på klassiskt galärslag var slaget vid Salamis år 480 före kristus där
grekerna slog perserna genom överlägsen manövrering, trots persernas
överväldigande numerär. För utgången av slaget var grekernas överlägsna sjömanskap och listiga utnyttjande av
vindar och sjörum avgörande.
När romarna insåg betydelsen av att behärska haven försökte man efter grekisk och
fenicinsk modell bygga en flotta och ta herraväldet över haven . De var dåliga
sjömän och led flera nederlag innan romarna kombinerade det de var bäst på, strid
till lands med sjöstriden. Romarna satte höga torn med änterbryggor i stäven på
fartygen. Man gick stäv mot stäv istället med de fientliga fartygen, vilket
naturligtvis förbluffade fienden, inställda på rammning som de var, fällde ner
änterbryggorna och stormade ner på fiendefartygen flera man i bredd i klassisk romersk "boxsköldsformering".
Faktum är att galären dominerade som stridsfartyg fram till 1500-talet.
Huvudstridsmetoderna var rammning och äntring. Det största galärslaget i historien
är slaget vid Lepanto 1571. Det var de gemensamma flottorna från spanien, Malta, Venedig, samt Vatikanen som
slog Perserna.
Kanonen och krutet hade vid denna tid gjort intåg och det var en revolution i
krigföringen. Det gick att nedgöra sin motståndare utan att bringa fartygen i direkt
kontakt med varandra och det var det som avgjorde slaget vid Lepanto. 
Galeas var en kombination av det seglande fartyget och galärens
förmåga att manövrera oberoende av vind. Denna fartygstyp
användes i viss utträckning under 1500- och 1600-talen.
Nästa betydelsefulla steg i örlogsfartygets utveckling stod i dörren. |