"Jeune Ecole"
På grund av snabbskjutande fartyg tvingas man nu sprida tunnare plåtar utmed hela
fartygsidan i vattenlinjen. Lösningen på det problemet blev stålet, införandet av
riktig pansarplåt eller typ Krupp. Idealet för pansar är att det ska vara hårt och
starkt vid beskjutning men samtidigt segt. Det får inte spricka eller bilda splitter vid
genomskjutning.
Där 18 tum järn tidigare var regeln, kunde nu man använda sig av sextumspansar.
Det gick att fördela pansar över större ytor och de snabbskjutande  kanonerna var
inte längre något hot. Då dök nästa hot upp.
Stångminan och den självgående torpeden.
Torpeden och dess vapenbärare var den moderna
motsvarigheten till äldre tiders brännare som
skickades in i fartygsformeringar. Från början var det
tänkt att den skulle vara ytgående, men Robert
Whitehead tog sin idé längre och presenterade 1868 den självgående minan
(utomlands självgående torped, varefter mina och torped fick sina egna namn).
Torpeden skulle bäras av små fartyg, torped båtar, som i förening med litenhet och
hög fart var svåra mål att bekämpa. Dessa Davidsvapen hade möjligheten att sänka
slagskepp. Undervattenskroppen kunde aldrig pansras på samma sätt som
fartygsidorna.
Vilket framtvingade dels antitorpedbåtsbatteriet ombord på slagskeppen, små och
lättriktade kanoner med hög eldhastighet. Dessutom en helt ny fartygstyp
Torpedbåtsjagaren, på engelska torpedo boat destroyer. Sedermera bara jagare vars
uppgift var att förstöra de torpedbåtar som anföll de större skeppen.
Vartefter jagarens uppgifter ökade också jagarens deplacement.
Den enda torpedstriden som utkämpades under 1870-talet var mellan brittiska
opansrade patrullfartygen Shah och Amethyst och en peruansk före detta kanonbåt.
Där ångade Huascar som piratfartyget hette ifrån torpeden med den betryggande
farten av 9½ knop.
Idéer om att man skulle överväldiga de mäktiga slagskeppen med ett större
antal mindre fartyg var en idé som var stark i Frankrike.
Torpedbåtar, jagare och kryssare skulle i övermäktigt
antal betvinga dessa skepp verkade inte möjligt särskilt
inte som eldhastigheten på det svåra artilleriet fick en
acceptabel nivå.
Den maximala kalibern ombord på fartyg började
stabilisera sig kring 11-12 tum det vill säga 28 till 30,5
centimeter.
Hotet från minor och torpeder var dock ett allvarligt hot mot slagskeppens
dominans.
Sekelskiftet till 1900-talet var passerat och två nationer började ett krig som
var startskottet till nästa epok.
Vid slaget vid Tsushima 1904, möttes Ryssland och Japan på ett sätt som
vände tänkandet. Man hade fortfarande ett skjutavstånd inte mycket större än
för slaget vid Trafalgar 1815 inskrivet i alla flottors taktiska manualer.
Man hade ett flertal kalibrar på kanonerna, från små 5,7 centimeters kanoner
för att jaga bort torpedbåtar, fortsättande över alla kalibrar som 15,5 cm, 
21 cm upp till 30,5 centimeter. Nu hände något helt
oväntat..
Japanerna började slaget med att öppna eld på ett
för den tiden enormt avstånd: 7000 meter. Japaner
och utländska observatörer insåg ett problem. På det
avståndet är vattenuppkastet, med vars hjälp man
korrigerar elden, från 21 centimeters kanon mycket
likt det vattenuppkastet från en 30,5 centimeter. Hur skiljer man dem åt?
Eldobservatören frågar sig; var det min granat som slog ner hitom målet eller var
det bortom?
Svaret var att istället för att ha batterier av olika kalibrar började man över hela
världen i hemlighet bygga slagskepp med enhetlig kaliber.
Storbritannien skulle hinna först i kapplöpningen.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Bakåt |