"The black snakes of the channel".
De nya fartygen, ett från Frankrike och ett från England skapade historia.
Deras namn var Gloire och Warrior!
Dessa var fartyg som med gamla benämningar bara var fregatter men klart istånd
att sänka vilket linjeskepp som helst. Den gamla teminologin räcker inte till, dags
att introducera slagskeppet.
De första fartygen med beväpningen uppställda i torn visar
sig - monitorerna. En svensk John Eriksson är skaparen
bakom monitorerna. Endast Sverige och Amerikas förenade
stater skaffar sig moitorer i antal. Naturligtvis nöjer man sig
inte att skjuta på varandra och lyssna på klangen när kulorna
studsar av eller detonerar mot järnplåtarna på fartyget man
beskjuter. Utvecklingen gör att kanonerna laddas med högre
tryck och förmår skjuta igenom jänplåtarna som skyddar
fatygen. Naturligvis kontrar man med att hänga på tjockare
järnplåtar som tål den kraftigare beskjutningen de får utstå.
Dessa är dock så pass tunga att inte hela fartyget inte kan täckas utan bara
fartygets känsligare delar, på grund av den stora vikten. Kanonerna flyttas ihop i väl
skyddade centralbatterier.
Då tvingas man göra ännu kraftigare kanoner, varpå pansaret blev ännu
tjockare och.... Medel föder motmedel.
Intressant var att notera är att man inte litade helt på ångkraften som
framdrivning, så trots ångmaskineri behölls fartygen fullt riggade. En annan
anledning var att dryga ut de inte så rymliga kolförråden.
På 1870-talet började barbetten och tornet göra sig gällande som metod för att
ställa upp fartygets bestyckning. Kanonerna var fortfarande mynningsladdade och
fick föras till speciella laddningslägen och sedan på nytt riktas mot det mål man
skulle beskjuta.
Denna period speglades av en enorm kapprustning, där man försökte bräcka
varandra med grövre bestyckning och tjockare pansar. Utveckligen under senare
hälften av 1800-talet var precis som under vår tid, örlogsfartygen hinner bli
omoderna innan de hinner sjösättas.
Under 1880-talet byggdes hos flera nationer
bakladdade kanoner, för att överkomma problemen
med laddning av kanoner uppställda i torn. (Det
gjordes utanför tornet med mynningsladdare - tänk
dig problemet med lite sjögång). Dessutom ville
man höja eldhastigheten som var besvärande låg.
Ett skott cirka var fjärde/femte minut. En utveckling
av bakladdade kanoner var den snabbskjutande
kanonen. Kanonerna var av kalibrar från 57
millimeter till 15 centimeter.
En tanke dök upp på flera håll samtidigt. Pansaret på ett stort eldkraftigt skepp var
fortfarande bara utsträckt över en relativt begränsad del av fartyget med tanke på
den vikt som pansaret hade för att ha för att ha tillräcklig styrka att stå emot
beskjutning med de kraftigaste pjäser fienden kunde ställa upp.
Tänk om man skulle tillverka ett antal små snabba fartyg och utrusta dem med
snabbskjutande kanoner, så snabba att man knappt hinner ladda pjäserna på
slagskeppen och rikta kanonerna mot dem. De små snabbskjutande fartygen skulle
hinna smita tätt inpå det stora fartyget och borra dess känsliga oskyddade mjuka
delar i sank. Kanonbåtar sänker slagskepp..
Detta var den nya unga tanken i sjökrigföringen (Jeune Ecole).
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Bakåt |