Första världskriget gav prov på alla roller som flygplan skulle
senare ikläda. Från ha varit bräckliga spaningsplan blev de
sjöflygplan, snabba jaktflygplan, bombflygplan och så vidare.
Från att ha setts med viss skepsis skyndade sig nu de krigförande
länderna Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Österrike-Ungern,
Italien och så vidare att skapa sina flygkårer.
Flygplanet blev ett viktigt medel för att finna armérörelser och
veta var trupp samlades ihop inför ett förväntat anfall. Flygplanen
kunde användas i direkta anfall och detta plus hotet ifrån zeppelinare som bombade
London i ett tidigt skede av kriget var hot som man måste möta med hjälp av
jaktplan.
Jaktplan utvecklades långsamt från att de
första flygplanen började beväpna sig med
revolvrar och tegelstenar eller vajrar som
hängde efter flygplanet. Det tog ett tag
innan de första kulsprutorna monterades
och det satt ofta monterade på flygplan
som hade skjutande propellrar, det vill
säga propellern monterat bakom förare och
skytt. Tekniken att skjuta genom
propellern började med att Roland Garros
monterade triangelformade förstärkningar
på propellerbladen för att de skulle tåla
beskjutning. När flygplanskonstruktören Fokker undersökte ett vrak med denna
anordning beslöt han att utveckla den första fungerande synkroniserings-
mekanismen där kulsprutan gjorde avbrott för det ögonblick som propellerbladet
passerade för mynningen på vapnet. Den tyska uppfinningen kopierades snabbt av
Ententens flygplan.
Jaktplan var viktiga för att skapa luftherravälde för att kunna genomföra
spaningsflygningar. Fokker hade ett monoplan som var framgångsrika mot bland
annat de Brittiska BE2 dubbeldäckarna. Storbrittanien tog som motsvar fram plan
som till exempel Sopwith Triplane, detta flygplan som var ett mycket framgångsrikt
från november 1916, att det gav impulser till att skapa ett motsvar. Det var framför
allt flygplanets enastående manöver- och stigförmåga som imponerade så stort att
inte mindre än fjorton tyska och österrikiska fabriker fick order om att bygga
jaktplan av triplantyp. Detta eleganta brittiska triplan hade ännu inte överträffas
förrän den började ersättas av det mer kända Sopwith Camel.
Under hela krigstiden ersattes
flygplanen i snabbt tempo av
snabbare, bättre och tyngre
beväpnade flygplan. Toppfarten på
jaktflygplanen låg på från 150 till
220 kilometer i timmen.
Bombflygplanen hade toppfarter runt
125 till 140 km/h.
Det flygplan som kunde ta störst
bomblast var den brittiska Handley
Page 0/400 som kunde i en
vidareutvecklad fyrmotorig variant
medföra två flygbomber om 3300 pound det vill säga 1498 kg. En inte föraktfull
bomblast. Handley Page 0/400 hade en spännvidd på 30,5 meter och en längd på
19,15 meter och en startvikt på 6060 kg kilo.
Jaktflygplanet överst är en Nieuport 17 som var ett manöverbart och omtyckt
jaktflygplan. Toppfart 175 km/h, vikt 565 kg. Motorn var på 100 hk.
Jaktplanet under behöver inte något speciellt omnämnande. Det är en Fokker
DR1. Toppfart 165 km/h, vikt 585 kg. Motorn var på 110 hk.
Jaktflyg hade utvecklats ur spaningsflygplanet och fått sin egen roll, tunga
bombplan och mindre flygplan specialiserade på frontanfall fanns motsvarande
attackflygplanet.
När kanonerna och kulsprutorna tystnade vid krigsstilleståndet elva minuter över
klockan elva på förmiddagen, den elfte dagen i den elfte månaden 1918 var
flyget här för att stanna i den form den hade fått.
Vill du läsa mer om de första stegen på utvecklingen av en flygkår rekommenderar
jag boken Tigrarna, Hörsta förlag eller på orginalspråket Tiger Squadron av
överstelöjtnant Ira "Taffy" Jones. Det är dagboksanteckningar och memoarer från
starten av sin flygarkarriär under första världskriget spännade fram till andra
världskriget.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Bakåt |