Historien om 74:e divisionen, RAF och före det RFC är historien om en av de mest framgångsrika jaktdivisionerna under två världskrig.
Den berättar hur Royal Flying Corps bildades, sedermera Royal Air Force, och minnen och dagbok som överstelöjtnant Ira "Taffy" Jones nedtecknat under sina år som telegrafist, spanare och flygförare. Här en dag ur hans dagbok.

8 maj. - Divisionen har sorg, men vi har inte tappat modet. Varje division måste räkna med bakslag. Vi hade ett idag. Det stod fyra tomma stolar vid middagen - Skeddons, Brights, Stuart-Smiths och Piggots. Fast de inte var där, kände vi att de var andligen närvarande, och vi hade en skiva till deras minne. Jag håller med Harpan. Det är det enda som kan upprätthålla divisionens stridsmoral. Vi är alla ense om att det ska vara så. Vi placerade deras stövlar och hjälmar på deras platser och drack för deras framtida lycka.
Skeddons död är ett fruktansvärt slag för mig. Jag har gråtit med jämna mellanrum hela dagen. Men jag har fått min hämnd. Hela den tragiska historien är lättare att berätta , om jag börjar ifrån det jag steg upp i morse. Butler vår kalfaktor väckte Skeddon och mig kl. 0630. Grupp C skulle gå upp en timme senare. Jag skulle leda min första patrull. Efter en kall avrivning gick vi till mässen för en smula frukost. Vi har funnit att det inte är bra att flyga på fastande mage Vi känner oss inte i form utan något i oss. Omkring kl 7 tog vi på oss flygutrustningen, och Skeddon glömde inte den maskot, som hans flickvän i Toronto hade gett honom. Vi lyfte kl. 7.15. Grupp B hade lyft tio minuter tidigare.. Båda grupperna bar bomber, som skulle fällas över Menin.
Jag har för avsikt att stiga stadigt ända till Ypres, som jag hoppades passera på
4500 meter, och sedan flyga österut med Meinvägen som vägvisare och släppa
bomberna över målet.
När jag kom till Ypres, var jag ännu bara några meter över 3300, så jag beslöt
att stiga de erforderliga 4500 innan jag gick över. Jag steg i riktning mot
Houlthulstskogen och spanade under hela tiden efter fientliga plan. Plötsligt fick
jag syn på två formationer, den ena på sex och den andra på tio plan. De sex
kände jag igen som grupp B, och de tio var fientliga trippeldäckare. Grupp B
flög på ungefär 4800 meter halvvägs mellan Ypres och Menin. Hunnerna låg
ungefär 500 meter högre och var på väg mot Ypres.
-Young är illa ute, sade jag till mig själv. Jag undrade om han hade sett fienden.
Sedan sviktade mitt självförtroende. En fruktansvärd känsla av hjälplöshet kom
över mig. Hur skulle jag kunna varna honom? jag var nästan en halvmil ifrån
honom. Instinktivt tänkte jag ropa men insåg barnsligheten däri. Jag kände att jag
måste göra något. Jag sköt av alla röda signalljus jag hade. Giles, Skeddon,
Birch gjorde sammalunda, men Young ändrade inte kurs. Han flög rakt mot
fienden. Det var fruktansvärt att se. Där satt jag som hjälplös åskådare till en
grym lek som skulle börja, dödandet av mina vänner.
Hunnerledaren var mycket listig. han ledde sin grupp söderut i rät vinkel från
Young. jag tror han var rädd att Young hade sett honom och skulle vända
tillbaka till våra linjer. Därför uppmuntrade han honom att fortsätta mot öster.
Jag kunde nästan känna den djävulens tankar. Jag befallde gruppen att släppa
bomberna och steg så snabbt jag kunde i riktning mot Menin.
När Young var över Menin släppte han sina bomber och vände mot Ypres.
Så fort han gjorde det, vände hunner ledaren också. hans grupp kom nu störtande
mot Ypres för att avskära Young. Young låg nu på 5400 meter, Hunnerna på 5700
och jag ungefär på 1000 meter lägre. Jag beslöt att lägga mig med gruppen under
den förestående striden för att klara av alla hunner som skulle trilla ner från
slagsmålet. Det var egentligen inte så klyftigt, men jag tyckte att det fanns stora
chanser att någon maskin ur grupp B skulle komma dykande med en tysk i stjärten,
och då kunde vi plockat bort honom.
Trippeldäckarna avskar S.E.-planen över Gheluvelt, och den ojämna kampen startade  genast med att hunner ledaren öppnade eld mot Kiddie. Kiddie vände under honom och undvek elden. Striden utvecklade sig snabbt till den vanliga kurvstriden. Det var en kuslig historia att bevittna, där vi låg under striden och cirklade runt och tittade upp på våra vänner, som slogs för sina liv. Vi kunde inte göra något för att hjälpa dem.
Ingenting! Bara se på med vrede och hjälplöshet. Det var en hemsk känsla. Måtte jag aldrig få uppleva det igen. Jag uppleva det igen. jag föredrar ett dussin hunner i stjärten när som helst..
Efter någon minut såg vi en S.E. komma rusande ner omvärvd av rök innan lågorna slog ut. Den passerade nära mig men, men röken förhindrade mig att se numret på nosen. Jag vet nu att det var stackars Stuart-Smith. Något senare störtade en annan S.E. i lågor. Det var Bright. Gud, så hemskt det var! Sedan kom en S.E. i spinn med en trippeldäckare efter sig.
Detta är min chans, tänkte jag, när fienden kom under oss. Jag dök efter honom.
De andra också. Jag hade bara varit i dykning några sekunder, när jag kände
maskinen darra häftigt och motorn började hacka. Jag försökte dra tillbaka gas-
reglaget. Det satt fast på fullgas och jag fick lirka ut det. Medan jag gjorde det susade Skeddon och Giles förbi efter hunnern, skjutande allt de hann.
När tysken hörde kulsprutorna bakom sig, lämnade han S.E:n och dök åt öster. S.E:n
kom ut spinn på omkring 600 meter och gled ner mot våra linjer Vi såg den krascha
I löpgravarna. Det var gamle Piggot. Om maskinen störtade bland fiendens eller våra egna linjer är vi inte säkra på men det blev en ordentlig smäll, och vi har inte mycket hopp om att han klarade sig.
När vi gick över linjerna såg vi två S.E:or också gå över fast var för sig. De hade
bråttom. Den ene var Young, som var så sönderskjuten att han måste landa vid Marie Capelle, och den andre var Kiddie, den ende i grupp B som kom hem till basen.
Ni skulle ha sett hans maskin. jag visste inte att det fanns så mycket kulor i hela
Tyskland. Gud, vilken grym historia det här kriget är!

Och nu till min väns och kamrats död.
När grupp C kommit in på eget område, återtog vi formeringen. Eftersom mitt gasreglage satt fast fortfarande, beslöt jag att flyga fram och tillbaka längs klinjerna tills patrulltiden var slut. Vi begav oss slutligen hemåt.
När vi hade nått flygfältet, gjorde Skeddon sin vanliga halvroll i toppen  av en looping, men när han gjorde det vek sig båda vingarna. Hans maskin störtade mitt på flygfältet och fattade eld vid nedslaget. Och det var slutet för en av de finaste människor jag hade mött, en gentleman ända ut i fingerspetsarna. Måtte han själ vila i frid. Och måtte gud ge mig kraft att hämnas honom. Jag ska försöka, gamle gosse! Jag har redan börjat. I kväll sköt jag ner min första tysk - i lågor, tack gode gud.
När jag såg Skeddons maskin brinna mådde jag illa. jag visste att det inte fanns något hopp. Vem kan anklaga mig för att jag inte bara mådde fysiskt utan även psykiskt illa?
Jag kände att jag kunde landa på fältet och rulla förbi min kamrats brinnande lik. Så jag fortsatte till Clamarais södra. För att kunna landa måste jag stanna motorn. jag kunde inte få loss gasreglaget, vilket oroade mig. Jag visste att cylindrarna flödades med bensin, och att om jag blev tvungen att slå på motorn igen, kunde den fatta eld igen. När jag gled in för att landa, såga jag att jag kom in för lågt. jag hade inget annat val än att slå på igen.
Så snart jag gjorde det hördes en kraftig knall. ljudet skrämde mig så att jag helt tappade sinnesnärvaron, och några minuter senare hjälpte Första divisionens mekaniker mig loss ur mitt upp och nervända plan genom att lyfta flygkroppen så att jag kunde krypa fram.
Jag var rasande. I en lånad bil körde jag hem till basen. Ja - Skeddon var död. Kiddie och de andra bekräftade att Stuart-Smith , Bright och Piggot också hade gått åt.
Hunnerna hade klått oss grundligt.
Mitt blod kokade. Min själ ropade efter hämnd. Jag fick tillstånd att låna Bircks maskin och gav genast fanjunkare Hobbs order att göra den startklar. Eftersom jag visste det skulle ta en kvart, åt jag lite frukost och gick sedan till mitt rum, där jag grät ut ordentligt.
Jag såg till att ingen fick veta hur barnslig jag var genom att låsa dörren. I varje snyftning ropade min själ på hämnd, och när jag var färdig kände jag, att jag kunde mörda varje tysk utan samvetskval. Väl i luften for jag rätt mot Bailleul utan att bry mig om att stiga till lämplig höjd. Jag dök mot de tyska linjerna och släppte mina bomber. jag hoppas jag dödade någon. Jag steg till 4500 meter och gjorde en rond via Menin, Lille Armentiéres och åter till Mailleul. Men inte en enda hunner syntes till. Jag var fast besluten att döda eller dödas. Jag blev desperat och beslöt att gå ned och skjuta på allt jag såg på marken. Nära Kemmel hittade jag en massa tyskar i öppna skyttegravar eller i krevadgropar. Jag gjorde av med lite ammunition på dem och såg att de slösade litet av sin på mig i gengäld. På hemvägen tänkte jag på Skeddon, på alla de glada stunderna i hans sällskap- och de var många - och jag grät ymnigt.

När jag landat började jag och Giles och jag packa ihop Skeddons saker. Vi måste gå igenom hans korrespondens (Skeddon och jag hade lovat varandra att göra det, om den andra hade blivit dödad). Vi hade tårar i ögonen när vi läste de stolta breven från föräldrarna, som nu hade förlorat sin ende son. Jag kommer att drömma om om Skeddons mors brev i natt - brev som uppmanade honom göra sin plikt och slutade med : Gud vare med dig. Liknande brev är säkert är säkert på väg just nu, och kanske skriver hon ett sådant just i detta ögonblick - för sent.
Packningen uprörde mig så att jag gick upp igen efter teet, fast jag var mycket trött.
Tack gode Gud att jag gjorde det. Kl 18.25 fick jag syn på en tvåsitsare med kurs på Bailleul från Armentiéreshållet på ungefär 1200 meter. jag låg på 900 meter över Hazebrouck.Solen stod stor och rund bakom mig. Jag steg snabbt till 2400 meter mot Merville och vände sedan om mot Bailleul. Tyskt luftvärn varnade fienden för mig genom att skicka upp litet rökpuffar, men tydligen såg han det inte .Det hade kvittat om han gjorde det. Jag hade beslutat mig för att knäppa honom, om jag så skulle bli tvungen att ramma honom.
Jag gick in på kärnskotts avstånd innan jag sköt. Nästan genast började han ryka. Jag såg en svag glöd och sedan en härlig brasa, när han föll mot jorden. Jag följde honom ner och satte alla mina kulor i honom. Sedan flög jag runt honom, medan han brann våldsamt. Jag visste att fienden runt om sköt på mig, men jag struntade i det. Min själ hade fått lugn. Det var en underbar syn att se den tysken brinna. Jag hade fått min hämnd.

Bakåt