Jag minns det än.. Som liten grabb brukade jag köpa och läsa Popular Electronics, och där på omslaget fanns den. En dator som man kunde köpa för vettiga pengar och sätta ihop hemma. Mikrodatorn fanns som byggsats. Året var 1975.

Företaget som sålde satsen hette MITS (Micro Instrumentation Telemetry Systems) i Alberquerque. På samma dag hade de fått in beställningar på 400 system. Satsen såldes för $395 eller $495 monterad och på mindre än tre veckor hade man tagit in 250.000 dollar.
Det fanns inget moderkort utan delkomponenterna satt monterade direkt på systembussen.
Ett processorkort med en 2 MHz Intelprocessor 8080, ett kort för minne och så vidare. Systemet hade inga I/O enheter utan man läste av maskinkoden direkt på lysdioder. Inmatning genomfördes genom att trycka på tryckknappar för varje bit som skulle matas in.

En annan tidig mikrodator var IMSAI, den hade även den en Intel 8080 processor och den oerhörda minneskapaciteten av 4 kB RAM.
De flesta av dessa tidiga datorer sattes ihop mest för att ägaren ville få känslan av få bygga en dator själv. Det fanns ingen som hade haft några vettiga idéer om hur man skulle använda datorn men det skulle två herrar från kalifornien ändra på.
Entré Steve Jobs och Steve Wozniac. Steve Wozniacs geni att sätta ihop elektriska komponenter gjorde att de kunde få ihop en dator som inte var större än en ordinär rese-
skrivmaskin. Apple I hade en MOS technologies  6502 processor och 4 kB RAM-minne.
Ett rätt så bra system för 1976. Överallt där dessa unga entusiaster försökte få avsättning för sin idé så fick de nobben något som många stora företag skulle bittert ångra.
Apple I och Apple II är historiens längsta produktionsserie av datorer och en enorm succé. Den största betydelsen var att programvaror som Lotus 1-2-3  för första gången gjorde mikrodatorn verkligen användbar.

I Europa så satte en engelsman vid namn Clive Sinclair ihop en dator som hette Sinclair ZX-80 med en Zilog Z-80 processorkopia tillverkad av NEC. Sinclair-datorn fick stort genomslag i Europa. Vid det  här laget hade Commendore lanserat  VIC20 i USA. Den införde både ljud och färggrafik till datorvärlden. Nu kom efterföljarna i en lång rad; Atari, Oric, Dragon, Tandy Colour Genie, Jupiter Ace. Alla dessa har för länge glömts bort. Men nu mullrade det på ett företag vars namn nästan var synomymt med datorer.
Big Blue eller IBM som det företaget hette hade  aningslöst sett på när dessa små bordsdatorer eller mikrodatorer som termen hette avlöste varandra. IBM kunde inte längre bara se på hur andra företag skördade framgångar och gjorde stora vinster på sina datorer. IBM var tvunga att ha en eget svar på datorer för den den vanlige användaren i hemmet.
IBM tog in konsulter och på en mycket kort tid satte man ihop en prototyp och skapade en produktionslina speciellt för IBM:s första persondator.
Lösningen för att få fram en produkt på marknaden var att använda så långt det är möjligt standardkomponenter där etablerade standarder fanns, det beslutet skulle få en avgörande betydelse för pc-branschen. Nu presenterade IBM sin alternativ för skrivbordet: The Personal Computer eller PC förkortat. Persondatorn var född.
IBM:s persondator hade en Intel 8088 processor, inte den bästa lösningen men tack vare ett korslicensavtal tillgängligt för IBM till en vettig kostnad. Dessutom kunde den teoretisk adressera upp till det smått absurda 1 megabyte minne.
IBM hade tack vare att de hade kapat bindningarna med sin stora byråkrati på rekordtid tagit fram en dator på standardlösningar, . IBM visade nu sin styrka, de kunde presentera en stormflod med nya applikationer för denna dator. Man satte verkligen en användbar lösning på skrivbordet.
Nu blev IBM persondator trendsättaren som alla skulle kopiera, IBM-kompatibelt var lösenordet  för att nå den breda marknaden. Till stort förtret för IBM så såldes det kopior på IBM-datorn på marknaden genom så kallad "reverse engineering". Man tog isär datorn och löste kärnan i persondatorn, den så kallade BIOS (binary Input output system), och kopierade den.
1982 introducerades IBM sin PC AT med Intel 80286 processorn, den hade 16 bitars register och databuss men kunde adressera 24 bitar bred minnesbuss upp till 16 MB RAM-minne.
Till en början arbetade den 6 MHz men kom senare i 8, 10 och slutligen 12 MHz version.
När Intel släppte sin 80386 processor 1986 så gjorde marknaden en kupp. Det var Compaq som först lanserade den i en dator. Redan tidigare hade persondatorbranschen visat att den var livskraftig i sig själv när den inte följde IBM ledning genom att markera att man inte var villig att satsa på IBM:s MCA buss.
Nu följer processorerna varandra; Intel 80486, därefter Pentium, Pentium Pro, Pentium II och så vidare.

Idag verkar det som Intel har förlorat marknadsinitiativet genom att AMD tycks leda
processorstriden. AMD Athlon är snabbare än Intel vid samma eller högre processorhastighet.
Kommer Intel att återta tronen? Eller kommer Intel Pentium 4 hänga sig själv på grund av floppen med Rambus minnen? Dyrare och långsammare. Nu verkar det trots allt som om Pentium 4 lätt går att klocka upp och man har ju arbetat in ett märkesnamn...
Framtiden får utvisa. 

Bakåt