Under krigen i Europa hade ofta legosoldater värvats och legosoldaterna hade villigt
slagits för en duglig kung och fältherre. Det sägs att kung Gustav II Adolf sörjdes
vida bland sina legosoldater från Polen, England, Tyskland, Irland, Frankrike,
Holland och Skottland. Gustav II Adolf var en skicklig taktiker och han införde det
första effektiva underhållsförsörjningen.
Han återinförde kavallerichocken och insåg vikten av växelverkan mellan eld och
rörelse. Han såg till att modernisera fältartilleriet samtidigt.
Första hälften av 1600-talet innebar en ny period i artilleriet historia. En stor
utveckling skedde i hur man brukade artilleriet på slagfältet.
 En författare med stor betydelse för fortifikation och
artilleri var Niccoló Tartaglia (1506?-1559) Tartaglia
utgav bland annat boken Quesiti et Inventioni Diverse
som utkom 1546. Han föddes i Brescia och var docent
innan han blev professor i matematik i Venedig. Hans
teorier om projektilbanan gjorde honom känd som
"ballastikens fader".
Under sina fälttåg i tyskland införde "lejonet från norden", kung Gustav II Adolf;
så kallade regementsstycken, 3-pundiga bronskanoner som inte vägde mer än
250 kg och och drogs av två hästar. Eldhastigheten kunde ökas betydligt när man
införde laddning med sammansatta projektiler och krutladdningar istället för att
hälla krutet direkt i eldröret.
Två av dessa lätta kanoner tilldelades varje regemente och kunde dirigeras direkt
av dess överste. Gustav II Adolf kan sägas var den som tilldelade artilleri på
bataljonsnivå. Systemet hade stora fördelar på den tid som organisationen var allt
annat än perfekt.
Gustav II Adolf insåg också betydelsen av att kraftsamla och koncentrera elden,
varvid han samlade artilleriet i massiva batterier i centern eller på flankerna.
Kungen kom även till insikt om betydelsen av lätt och tung eldrörsartilleri. De
lättare pjäserna användes för att täcka det tunga artilleriet vid en reträtt.
Under det trettioåriga kriget blev fördelarna med ett skickligt lett artilleri
uppenbara. Det kejserliga artilleriet var lika ohanterligt som det svenska var
rörligt.
Många utlänningar lockades av Sveriges växande framgångar på slagfältet att ta
tjänst hos den svenske konungen, bland dem fanns en österrikisk överste vid
namn Melchior von Wurmbrandt som år 1625 förevisade en lätt läderklädd kanon.
Kanonen bestod av ett förstärkt rör av koppar virad med metalltråd och linne samt
rep och ytterst läderbelagd. Dessa lätta 3 och 6 pundiga pjäser blev lättare och
ytterst rörliga vilket passade väl med Gustav II Adolf uppfattning hur pjäser skulle
tas i bruk. Detta gjorde det möjligt att använda artilleri där det ansåg tidigare
omöjligt att använda artilleripjäser på grund av terrängen.
Ett citat från ett engelskt flygblad från den 7 augusti 1628 sägs det: Lika god och
till och med bättre tjänst än hans kopparkanoner, ty lika fort som soldaterna kan
marschera, lika fort följer kanonerna med dem, eftersom bara en häst krävs för att
dra den största av dem, och tre eller fyra man kan bära den största av dem över
de öppna planer eller de smalaste broar som helst, så att polackerna inte vet
varifrån kanonerna spelar mot dem, ty de skjuter med samma kraft som vilka andra
pjäser som helst; vilket gör att polackerna säger att hans majestät står i förbund
med djävulen, men det är helt osant, ty jag har själv flera gånger hört dessa
kanoner skjuta med samma kraft som vilka andra helst.
Detta måste anses som en överdrift men stor var den betydelse som Gustav II
Adolf hade för taktiken vid utnyttjandet av artilleriet på slagfältet.
Bakåt |