En förödande drabbning som visade en förlust, inte på grund av av brist på
skicklighet och mod, utan bara bristande taktik och egensinnighet. Vid den här
tidpunkten så var Frankrike och England involverade i det hundraåriga kriget dem
emellan. Den skildrar också hur striden kunde föras mellan styrkor.
Skildringen är tagen ur den eminenta boken "en fjärran spegel" av BarbaraW.
Tuchman, vilken jag rekommenderar starkt att ni köper eller lånar för att fördjupa er
i det stormiga 1300-talet.
Den 26 augusti möttes de engelska och de franska
arméerna vid Crécy i Picardie, fem mil från kusten. I
likhet med sammandrabbningen en annan augusti 1914,
inledde striden en period av ökat våld och bristande
kontroll. Den hade inte planerats av segrarna.
När Edward fick vetskap om de stora skaror som
samlades kring den franske kungen som svar på dennes
kallelser, visade han inget intresse för konfrontation,
åtminstone inte utan att först säkrat sin reträtt. Han vände bort från Paris och
marscherade i nordvästlig riktning mot kanalkusten,
förmodligen på väg mot Flandern där han kunde vara
säker på att fartyg fanns tillgängliga. Om detta var hans
mål skulle det knappast kunna göra honom till Frankrikes
kung.
Den franska armén hann i ilmarscher ikapp engelsmännen
innan de hunnit fram till kanalen, men inte förrän Edward,
som insåg att han måste slåss, intagit en bra försvarsställning på en stor höjd
ovanför byn Crécy. De franska adelsmännen var före slaget så säkra på sin seger
att rykte och stridserfarenheter de kände från torneringar. Endast kung Filip var
obeslutsam. Han var "dyster och orolig" och tycktes frukta ytterligare förräderi efter
Bretagnes och Harcourts avfall, eller någon annan dold fara.
Hans trupper bivackerade alltför lång från fienden kvällen före striden och anlände
inte till slagfältet förrän fyra på eftermiddagen, med solen i ansiktet och bakom
fienden.
Armborstskyttarna var trötta och griniga efter den långa marschen och deras
bågsträngar var fuktiga efter en plötslig regnskur, medan engelska bågskyttarna
hade skyddat sina bågsträngar genom att rulla ihop dem under sina hjälmar.Det
som följde på en franska sidan var ett kaos skapat av tanklös djärvhet, otur,
misstag, brist på disciplin och riddarnas kroniskt sjuka övermod, en fast
beslutsamhet att visa prov på dristighet men helt avsaknad av sinne för taktik eller
några egentliga planer.
Filip följde i sista minuten ett råd att uppskjuta drabbningen till följande dag och
befallde att förtruppen skulle slå till reträtt och eftertruppen skulle göra halt men
han åtlyddes inte. Utan att ge armborstskyttarna någon möjlighet att splittra de
engelska leden stormade de främsta riddarna uppför kullen mot fienden. De
genuesiska armborstskyttarna som befann sig utom skotthåll för sina mål och
besköts av engelska långbågar, drog sig tillbaka och slängde ifrån sig sina
armborst. Kungen som hade bleknat när han såg engelsmännen "eftersom han
hatade dem", förlorade kontrollen över situationen. Vid åsynen av de flyende
genuesarna skrek antingen han eller hans bror, greve d'Alencon: "hugg ner de där
kräken som springer ivägen för oss!" Medan hans riddare "hast och i våldsam
oordning" högg in på bågskyttarna i sina försök att ta sig fram. Ur denna förfärande
förvirring i de egna leden gjorde fransmännen anfall efter anfall mot fienden men de
disiplinerade leden av engelska långbågsskyttar, härdade av den långvariga övning
deras vapen krävde stod fast och och spred död och förvirring med sina pilar. Sedan
drog engelska riddare fram till fots, föregånga av bågskyttar och understödda av
spjutmän och mordiska walesare med långa knivar med vilka de gick runt de fallna
och dräpte dem på platsen. Prinsen av Wales kämpade i spetsen för en stridgrupp
medan kung Edward förde befäl från en väderkvarn på kullens krön. Handgemänget
fortsatte genom skymningen och vidare i mörkret till midnatt då den sårade kung
Filip leddes bort av Hainault, som sade till honom: "Sire, gå inte med berått mod
mot fördärvet", samt grep tag hästens betsel och förde den bort från slagfältet.
 På slagfältet låg ungefär 4000 man ur den franska armeén döda.
Bland de fallna fanns de största namnen inom den franska och
dess allierade ridderskap; greven d'Alencon, kungens bror, greve
Ludvig de Nevers av Flandern, grevarna av St. Pol och Sancere,
hertigen av Lorraine, Kungen av Mallorca och, den mest berömde
av dem alla; kung John den blinde av Böhmen, vars
hjälmprydnad med de tre strutsfjädrarna och mottot "Ich dien"
(jag tjänar) togs av prinsen av Wales och lades därefter till
hans titel. Karl av Böhmen, den blinde kungens son och blivande
kejsare, mindre dumdristig än sin far såg åt vartåt det lutade och flydde.
Det var inte bara bristande dristighet som besegrade de franska och allierade
riddarna. De kämpade lika modigt som egelsmännen, för riddare var sig ganska lika
i alla länder. Englands fördel låg i att man kombinerade ett utnyttjade av dem som
var utestängda från riddarväsendet - de walesiska knivmännen, spjutbärarna och
framför allt de tränade odalmännen som skötte långbågarna - med de
harneskklädda riddarna. Så länge som den ena sidan i kampen begagnade sig av
denna fördel medan den andra inte gjorde det, skulle krigslyckan förbli hos den ena
sidan.
Förföljelse i det strategiska syftet att förinta fiendens väpnade styrkor fanns inte
med i medeltidens krigshandbok. Uppenbarligen något chockad över sin seger
gjorde Edward inga försök att uppta förföljandet.
Uppslukade av segerns rikedomar ägnade engelsmännen dagen efter drabbningen åt
att räkna och identifiera sina döda, ge hedrande begravningar åt mest ädla och
beräkna lösensummorna för fångarna. Därefter, och trots sina anspråk på att vara
Frankrikes kung, tycktes Edward förlora intresset för Filip som tagit sin tillflykt till
Amiens.
Engelsmännen marscherade norrut längs kusten för att angripa Calais. Här hejdades
de av ett segt försvar och och fastnade i en belägring som kom att pågå i ett år.
Fler intressanta titlar av Barbara W. Tuchman är "Guns of August", en mycket
intressant skildring av inledningen av första världskriget.
Bakåt |